Zita som var byggd 1917 I Marstal, Danmark inköptes till Stora Askerön 1949 av Albert Askers tre söner, Olle, Gunnar och Henry.
Olle som var skeppare ombombord var äldst och var då 29 år. Hon gick i fraktfart fram till 1960 då hon säldes till Stockholm för att byggas om för att segla till Medelhavet. Några å senare sjönk hon på nordafrikanska kusten I Medelhavet. Som värdig efterträdare införskaffades Silva 1960.
Sten Bexell berättar här I sin bok “Sjöfartsboken 1” om sin första tid som kockjungman på Zita samma år som bröderna Asker köpt henne , Hans sjömanskarriär skulle vara I mer än 45 år.
“Zita var en liten skuta av ek som hade en hjälpmotor på 65 hästkrafter och kunde lasta ca 200 ton. Med bara maskin gjorde hon 6 knop men med segel och och medvind kunde det bli 10 knop . Besättningen var skeppare, bästeman, lättmatros och jag som kockjungman.
På överenskommen dag infann jag mig I Lysekil, men Zita var försenad så jag fick gå och vänta I flera dagar.Passade på att titta på skutor som låg där och hade inte en aning om hur Zita sk ulle se ut.
Äntligen kom Zita in en eftermiddag och skeppare Asker hämtade mig. Mitt kök var akter om styrhytten och samtidigt matplats, men endast en liten skrubb förutom matbord för 6 personer. Mat lagades på spritkök och vatten hämtades I en tank på däck som var frusen, om man inte ville ha saltvatten , vilken man kunde ta I en spann med tamp från utsidan.
Skepparen Olle Asker och bästeman som var bröder och delägare I skutan bodde akterut medan lättmatrosen och jag bodde I skansen förut. Det här var I November och vinterväder och det fanns en primitiv eldstad I skansen vilken gjorde att temperaturen rusade upp till 30 grader när man eldade men var lika fort minusgrader när man inte eldade. Så man klädde av sig när man gick och la sig, sen tog man på sig kläder efterhand så att man var klädd när morgonen kom, bara på med stövlarna. Lättmatrosen var dessutom onödigt smutsaktig av sig som gjorde vistelsen I skansen mindre trivsam.
När jag kom ombord hade man inte haft någon kockjungman på flera veckor och man hade bara diskat en tallrik I sänder när man skulle äta så det var massor med disk. Fick sätta igång att värma vatten och diska efter bästa förmåga och var inte hjälpligt klar förrän klockan två på natten då jag stupade I säng I min primitiva koj I skansen.
Klockan fem var killarna igång och man värmde på kulan till tändkulemotorn och jag satte på kaffe och tog fram smörgåsmat. Det blåste småspik men man hade för avsikt att gå ut och söderöver till Västervik där man skulle lasta spannmål av något slag. Vinden var dock så hård att- trots att Skandia motorn från 1918 jobbade så hårt den kunde- vi kom inte ut genom pirarna utan fick ge upp fram på eftermiddagen och gå till kaj igen.
Inte helt oväntat hade jag blivit kraftigt sjösjuk när vi kämpade för att komma ut mellan pirarna. Det var dock inte värre än att jag kunde hålla mig på benen och laga en enklare mat som stekta ägg och fläsk och naturligtvis koka potatis. Hade aldrig någonsin I mitt liv lagat någon mat men det fanns en kokbok ombord som varit Olles systers I skolköket och den fick jag ju använda.
Jag måste säga att killarna ombord hade mycket små krav på invecklade maträtter. Skäll fick jag bara I form av att Olle kunde säga vid min misslyckade fiskrätt (färsk torsk som klibbat fast I pannan då jag inte fattat hur jag skulle använda margarin och ströbröd).
Släng skiten överbord. Vi tar fiskbullar som jag fixar.
Nästa dag var vind och sjö snällare så vi lyckades komma ut mellan vågbrytarna. Vinden hade mojnat och var västlig så vi hissade segel efter att vi kommit ut med hjälp av motor.
Med motor och segel gjorde vi åtta knop och vi stack iväg på den långa resan runt sydsverige. Till sjöss gick man vakt två och två , en vakt var fyra timmar, När man gick på vakt fick man före vakten gå ner I maskin och smörja. Kaffe kokade man I styrhytten , arbetstiden blev nog 16 timmar per dag men man hade så trevligt att man istället för att sova gärna var uppe I styrhytten.
Styra fick man lära sig på första vakten och var inte särskilt svårt med kompass, Eftersom Olle till att börja med passade noga att man höll rätt kurs var det inte så farligt.
Hela Kattegatt var minerat och man hade svept smala minleder som man skulle följa, Svårt när man inte hade radar eller moderna navigationsinstrument.
Åtskilliga gånger fann vi oss kraftigt utanför minleden och skyndade oss tillbaka till leden. På dagen höll man också utkik efter flytande minor, men på natten fick man lita till guds försyn.
På radion kunde man höra att den eller den skutan försvunnit eller exploderat. Sällan hittades några överlevande. Trots att man var medveten om farorna tänkte man inte så mycket på det. Det var nog värre för Mor hemma att veta att man var så utsatt.
När vi kom I hamn jobbade alla med att lasta och lossa. Lasten kom ner till skutsidan och så fick vi hissa upp den med en vinch som drevs av diesel. Sen fick vi stuva ner den I lastrummet. Arbetstiden var väl då ca 10 timmar per dag. I varje hamn sa Olle till oss åtminstone en gång att vi skulle klä upp oss och så bjöd han på matställe.
Första resan med last tror jag gick från Västervik till Halmstad. I Halmstad fick vi order om att gå till Skoghall vid Karlstad för att lasta bräder till Nyköbing, Mors I Danmark. Oerhört spännande att komma utomlands.
Efter en månads erfarenhet av sjölivet tyckte jag nu att jag kände mig befaren. Jag hade en oerhörd beundran för skepparen Olle. Tidigare hade jag bara upplevt kritik för allt jag gjorde I livet. Nu träffade jag en kille som hade mycket goda skäl att kritisera en absolut nybörjare, vilket han också gjorde men på ett konstruktivt sätt så att man verkligen kände att han ville att man skulle bli bättre och samtidigt trivas. Han behövde inte gå på arbetsledarekurs som senare blev så modernt. Han var psykolog av födseln. Jag började inse att jag ville fortsätta med sjölivet I framtiden och jag har aldrig senare haft skäl att ändra mig.
Vi hade mycket trevligt I Nyköbing. Detta var ju bara fem år efter den tyska ockoupationen och alla danskar var glada för att träffa utlänningar som inte var tyskar. Det fanns ett ställe som var folkets hus där folk samlades på kvällarna och vi var mycket populära när vi kom dit. Alla ville bjuda på öl och flickorna ville dansa med oss så vi hade det mycket trevligt där varje kväll trots att vi jobbade tio timmar om dagen.
Vintern kom och den var ganska svår och när det var bara några dagar kvar till jul sa Olle att man skulle lägga upp för vintern så jag var tvungen att mönstar av. Inte så kul när man trivts så bra.
När jag varit hemma över juldagarna ringde en person från rederiet Broströms och frågade om jag kunde tänka mig att gå ombord på skolskeppet Albatross för en resa till medelhavet. Var bara hemma en vecka innan jag gick ombord igen, Förstod att Olle ringt till Broströms och sagt att jag var en ganska bra kille som nig skulle passa som sjöman och kanske befäl. Det skulle bli flera hundra resor till under mer än 45 år de flesta åren I Johnsonrederiets fartyg sedan 1978 som sjökapten .”
Länk: https://www.askerohistorier.se/silva-ett-fartyg-med-nio-liv/
Källa : Bexell Sten Sjöfartsbok del 1 ISBN 9197551406