Den 5 Maj 1871 steg Otto Andersson av tåget från Varberg i Göteborg. Tjugo år gammal hade han bestämt sig för att pröva lyckan i Amerika. Gården i den lilla sömniga byn Skällinge var liten och det var ju äldste sonen som skulle ta över så Otto såg ingen framtid där. När han nu skulle ta sig Sillgatan ner till Amerikakajen så måste det ha kommit som en chock för honom hur otroligt mycket människor som trängdes på denna gata, alla var där, resande, musiker spådamer, trollkarlar och bedragare. Dialekter hördes från alla hörn av landet och här fanns ju möjligheten att försöka plocka av dom resande så mycket pengar man bara kunde. Detta var utan jämförelse Sveriges livligaste och unika gata. Den 14 April 1882 nådde man rekordet med 2783 emigranter som avreste på samma dag.
Längs gatan låg alla de stora Emigrantföretagens kontor, växlingsbyråer och krogar. Man erbjöd också övernattning i små rum där de övernattande verkligen låg packade som sillar, tjugofem öre kostade boendet för en natt . Polismyndigheten hade några år tidigare vari tvungna att sätta upp anslag om hur många man fick husera när man vid en kontroll funnit 103 personer instuvade i åtta rum på Sillgatan 44.
Sedan fanns där butiker med allt som en resande kunde behöva, som halmmadrasser, koppar och bestick. Ett pengabälte rekommenderades man också att köpa för att inte bli bestulen, dessutom påstods det att värma magen så att man undvek att bli förkyld på resan.
Sedan dög det ju inte att se ut som bönder när man kom till Amerika. Kvinnorna tog av sig huvudduken och köpte halmhattar. Klänningar åkte av och det provades korsetter, troligtvis för första gången någonsin. Karlarna kanske köpte sig en snygg amerikansk kostym och nya skor. Allt var öppet här . När Amerikabåten kom var gatan pyntad med banderoller, det rådde karnevalsstämning och butikerna och krogarna kunde vara öppna hela natten. Hela Göteborg visste att på Sillgatan kunde en emigrant bli bestulen, träffa prostituerade, spela bort pengarna eller supa sig redlös. För de flesta så var Sillgatan testet som avgjorde om man skulle kunna fortsätta till Amerika. Gatans dåliga rykte gjorde att man 1895 bestämde sig för att döpa om den till Postgatan, ett beslut man kanske ångrar idag.
Otto klarade testet och reste iväg med Wilsonrederiets ångare Orlando mot Hull i England. Vid den här tidpunkten var man tvungen att från Hull ta sig med tåg till Liverpool för att därifrån nå New York. I passagerarlistan står att Otto skall resa till staden Erie i Pennsylvania. Om han verkligen kom dit är osäkert, men på fotot tillsammans med två kamrater ser man Otto längst till höger, och då befinner han sig i Williamsport, också det i Pennsylvania, men ungefär halvvägs från New York till Erie. Hur gick det då sedan? Otto far hem redan efter två år, lyckas att få plats som dräng på Ränteredgården i Kärra på Hisingen, gör dottern på gården gravid. Gifter sig sedan med Charlotta som hon heter. Barnet som fick heta Anna, var min farmor och växer sedan upp på gården som då tillhör Otto och Charlotta eftersom hennes bröder valt att bli sjökaptener, en av dem i mina berättelser omnämnd som ”Ångbåtskaptenen”, och Charlotta kan ni se i ”Vogel & Dienstbach…”.
