Det första vittnesmålet om operasångaren John Forsells vistelse på Stenungsön kommer från en av hans gamla elever och operasångare, Emile Stiebel, som i en jubileumsbok till John Forsells 70-årsdag berättar om hur smickrad han blev av att inbjudas av honom till sångundervisning på just Stenungsön. Så här skrev han:
Det var anno dazumal, närmare bestämt 1903, om jag inte missminner mig. John Forsell hade inbjudit mig till Stenungsön för att hjälpa mig tillrätta med mina vokala resurser, ty jag var hans elev vid den tiden………Nu led det mot midsommar. Stenungsön var berett att ta emot sin store son, öns sköna najader bundo ärekransar och byggde äreport nere vid bryggan, och kaffedrickande tanter i mottagningskommittén pladdrade om bästa sättet att ta emot charmören.
Midsommaraftonen var inne. Öns alla han- och honoratiores voro nere för att emottaga ångaren ”Uddevalla”, ombord på vilken den gudomlige skulle befinna sig. Och bakom några sotsvarta kobbar gled också ”Uddevalla” in. På däck stod John Forsell i sin gamla studentmössa. Det blev ett furstligt mottagande. John Forsell slog ner ögonen och blyg som en gosse, som en Hans Sachs, stod han där inför allt folket. När denna storståtliga ceremoni var överstökad dalade solen sakta ner i havet och John Forsell gick hem tillsammans med några av sina vänner för att njuta av vad fru Gurli bullat upp i den trivsamma villan.
John var rörd av att åter vara i hemmets lugna hägn och jag minns hur innerligt han sade, att det var skönt att nu äntligen vara hos Gurli och barnen.”
När operasångaren John Forsell 1924 lämnade operascenen och den aktiva sångarkarriären för att bli chef för Operan i Stockholm, så lyckades han samma år förverkliga en dröm han burit sedan länge, nämligen att köpa ett eget hus på Stenungsön. Det blev en villa, som var byggd endast åtta år tidigare, i nationalromantiskt stil ritad av göteborgsarkitekten Gustaf Elliot. Där skulle han nu kunna ta emot gäster och kolleger och därmed leva ett socialt liv efter egna ritningar. Han döpte så kärleksfullt villan till Villa Gullebo, till sin hustrus ära – ett namn som dock endast användes ”en famille”. I folkmun kallades den för Forsellska villan.
Ett av hans första beslut där var att inreda ett musikrum på vindsvåningen två trappor upp. Det var ett ganska litet rum under takåsen, men där skulle hans flygel stå! Hur detta löstes framgår av en tidningsartikel i Bohuslänningen 1986, där Öns ”allt-i-allo” Lars Alfredsson berättar:
”Det blev ett ståhej när John Forsell fick sin flygel från Stockholm. Den skulle placeras i villans andra våning, men hur få dit den?
– Du brukar kunna klara det mesta Lars, sa operachefen, hjälp mig nu är Du snäll.
– Men, invände jag, står den inte lika bra här på första våningen?
– Nej min lille gubbe, sa operachefen. Detta har med akustik att göra.
Inte visste Lars vad detta var för något, men invändningar var till ingen nytta. Med åtta mans hjälp kunde man så småningom få upp den tunga flygeln till andra våningen, utan att det blev en enda rispa på denna förnäma möbel.
När den väl kommit på plats, slog John Forsell upp fönstren på vid gavel och började spela på sin flygel, tillsynes väl tillfreds och som i en annan värld.
Vi fick bra betalt för vårt arbete och fägnades dessutom med mat och dryck. Han var en generös och fin man, John Forsell, säger Lars begrundande.”
John Forsells sommaridyll Villa Gullebo på Stenungsön, kom snart att fyllas med vänner och kolleger från Operan, som såg fram emot att ledas och förkovras genom sin omtyckte och mycket skicklige sångpedagog och chef. Han bjöd in de trevligaste och samtidigt skickligaste av sångarna på Operan, för att på så sätt förena nytta med nöje. Som framgår av Emile Stiebels berättelse ovan, så var det en ära att bli erbjuden att komma till Stenungsön och bli undervisad av den store sångaren. Det var således med stor förtjusning som hans elever samlades i denna vackra sommarmiljö och bland dessa återfanns ofta exempelvis Brita & Einar Beyron, Einar Larsson, Joel Berglund, Helga Görlin, Martin Öhman, Set Svanholm och inte minst Jussi Björling
Den kanske mest berömde av John Forsells adepter kom Jussi Björling att bli. Det var dock inte utan problem, som denne lille Jussi fick audiens hos den ståtlige John Forsell. ”Endast 17 år” och ”Bör kunna bli något” skrev operachefen John Forsell i sin lilla anteckningsbok när Jussi Björling provsjöng för honom i operafoajén den 21/8 1928. Via en gemensam vän, föll så John Forsell till föga och tog Jussi under sina vingars skugga. Men det var ingen dans på rosor, då John ställde mycket höga krav på Jussi, inte bara gällande sången utan också hans allmänbildning, språkkunskaper, hållning, sociala förmåga och klädstil! Och då Jussi var Johns motsats i stort sett i allt, så fick han slita ont för att göra sin mentor till lags.
Jussi Björling kom till Stenungsön första gången sommaren 1929. Han hade då gått i operaskolan i ett år och var medveten om att John Forsell var mycket imponerad av hans förmåga. Kanske var det en känsla av fadersansvar, som John Forsell kände, då han så omedelbart bad Jussi komma med till Stenungsön och ta lektioner i sång. Det var nämligen en ynnest, att bli utvald av den store, att få komma med till Stenungsön och till den sångarskola, som hade blivit en tradition. Men unge Jussi fick denna första sommar dela ett rum i gäststugan tillsammans med yngste sonen Björn Forsell, som var några år yngre än Jussi.
Sångarskolan var här inte någon lättsam och opretentiös verksamhet utan John Forsell var precis lika allvarlig och krävande som någonsin under den övriga delen av året hemma i Operan. Men samtidigt varvades allvaret med lättsamheter och humor, då de utvalda eleverna även var glada vänner till familjen. När han hade köpt Villa Gullebo, så kunde några av hans elever få rum där. Men annars blev det i första hand i Villa Breidablick, som tillhörde fru Österbergs pensionat, som anlitades, då det var där som familjen Forsell hade bott i många somrar innan dom blev fastighetsägare. Sålunda bodde Jussi där under sin andra sommar.
I Jussi Björlings självbiografiska bok ”Med bagaget i strupen” inleder han kapitlet om Stenungsön så här: ”I den underbara bohuslänska skärgården ligger bakom kala öar och skumpiskade skär den lummiga, vackra Stenungsön. Men detta namn användes knappast någonsin av oss sångare. För oss är och förblir den Sångarön, där vi samlades kring John Forsells rymliga Gullebo, uppkallat efter fru Gurli Forsell.”
Jussi skriver också att John Forsell inte var road av friluftsliv, utan han tyckte mest om att spela bräde eller bridge och då helst med sin gode vän Herman Lindquist. Här tillägger Jussi, att Herman Lindquist var en av den tidens mest anlitade mecenater, då det gäller att protegera unga sångare och musiker.
Jussi var intresserad av segling, även om han inte direkt var någon seglare. I sin bok berättar han följande: ”Vi ungdomar – det var mest med Einar Larsson jag höll ihop, de andra voro för stora och underbara stjärnor för att jag skulle våga nalkas dem riktigt intimt – levde ett härligt friluftsliv, badade och seglade med Fregatten August, en livsfarlig gammal skorv, som Einar Larsson fått tag i någonstans och som låg och skräpade nere i hamnen bland vackra och välskötta kuttrar och kostrar. Men vår lärare var inte road av friluftsliv – han påstod, att han inte ville bada förrän det var över 25 grader i vattnet och det lär ha hänt en gång, men jag såg det aldrig.”
Stenungsön 2020-11-15
Marika Berglund
Hans-Olofs kommentar, Ångare Uddevalla som nämns i texten fördes av min farmors morbror Johan Olsson vars historier finns samlade under rubriken ”Ur ångbåtskaptenens album”. Ett annat faktum värt att nämnas är att John Forsells båt sköttes av varvet på Stora Askerön som beskrivs under historien ”varv efter varv på Heden”.
John Forsell hade också en intressant familj, Systern var gift med akademiledamoten och fredspristagaren Nathan Söderblom och Johns barn var gifta med Zarah Leander och Anders Börje.