Erik Askland berättar om sin lyckliga sommardag 1929.
Vi voro alla ute och jobbade med höet. Vände det med gafflar och lade det sedan i strängar för att stackas. Då kom det en badgäst från det hållet där vi badar och frågade om det finnes några barn som kan leta upp en ring som de hade tappat. De andra pekade på mig och sade att jag var duktig på att hitta saker för att jag förut hittat en portmonä vid sjön med 1 kr å 35 öre i.
Jag blev glad för då slapp jag att slita med det sega höet. Badgästen sade sig heta Aronsson och var delägare I varuhuset Grand Bazar i Göteborg. Min hustru och jag, sade han skulle bada. Då tog hon av sig sin briljantring samt lade den I sin egen sko. Sedan när vi skulle klä oss glömde hon av ringen. Den föll nog i gräset och vi kan inte hitta den.
När vi kom till platsen visade han ett område där de hade suttit, samt lämnade sitt kort med telefonnummer. De hade brått till Stenungsund igen. Jag letade nog en tjugo minuter i gräset utan att hitta någon ring. Då sluta jag och gick upp i ett träd och tittade i ett kråkrede, men där var bara bitar av gamla tidningar och några fjädrar i boet. Men jag bestämde mig för att återigen leta längre I utkanten på backen.
Minns så väl att där växte vitklöver och jag strök med händerna däröver så att marken blev synlig. Med ens såg jag något glittra i solen, kanske en glasbit, ånej ånej det var en ring, briljantringen. Jag tog det vackra som glittrade I olika nyanser. Jag satte den på en av mina fingrar och kunde aldrig se mig mätt på ringen. Aronson hade lovat mig att få 50 kr i hittelön. Nu var jag glad och stolt för det blir ju kolossalt mycke man kan få för så mycke pengar.
När jag kom till åkrarna där de jobbade med höet, sade de, du hittade väl ingen ring? Jag sade ingenting utan sträckte fram knytnäven så att de såg att där glittrade. Nämen, du har ju hittat ringen. Det blev stor glädje och alla pratade i munnen på varandra samt beundrade den. Ringen satt ju säkert på en av de vänstra fingrarna och där fick den sitta kvar över natten.
Dagen därpå gick mamma till telefonstationen som låg i gamle Sven Askers hus, och ringde att ringen var hittad. Söndagen därpå kom direktör Aronsson till oss för att hämta ringen. Han talade om att det inte bara var en briljantring utanen dyrbar släktklenod som de voro mycket glada att få tillbaka.
Han tog först upp fem tiokronorssedlar att betala med sedan stoppade han ner tiorna och tog upp en ny femtiokronorssedel, som jag fick och den tittade jag noga på för jag hade aldrig skådat så stora pengar förr. Jag tackade givetvisoch kände mig ganska mäktig.
Mamma och jag reste till Göteborg och hälsade på mormor, morbror David och morbror Harald med flera. Vi köpte en blå skärmmössa till mig för den jag hade haft förut hade en gång blåst av mig på en tågperrong. Jag ville även ha ett gulblått märke att sy fast I skärmmössan för det skulle ju vara väldans stiligt och kunde jag dessutom få ett gult band runt mössan skulle det vara höjdpunkten av stilighet tyckte jag. Men då frågade expediten om jag tagit realexamen för det är bara dom som får ha dylika band på mössan. Jag gick ju i vanlig folkskola så det blev inget med det..
Mamma köpte sig en kappa samt en hatt med många rosor på, så som det var på den tiden. Även andra småsaker köptes bl.a. tygskor, som då kostade tre kronor paret. Mamma hade sin gamla handväska och den fick jag bära I stan och det gick bra. Sedan åkte vi hem till Askerön igen med några kronor i behåll. Jag minns att priset då på en bomullskläning utan ärmar var 3:50.
I flera år efteråt berättade mamma för badgäster och vänner om den stora händelsen när jag hittade ringen och fick så mycket pengar.
Källor: Erik Asklands skrift ”Barndomsminnen från St. Askerön” samt foto på Erik och barnen i Östergård . Foto på I. Aronsson från boken ”Porträttgalleri Göteborgs och Bohus Län 1933-1935
