Under en stormig höstnatt wid pass 1717 strandade wid Herrön i Klöfwedals socken ett skepp, Jungfru Elisabeth. Som till en del war lastadt med åtskilliga konung Fredrik I:s tillhörigheter, dem han låtit hämta ifrån Hessen, och hwaribland det dyrbaraste war en liten wagga af guld, besatt med ädla stenar, den en Tysk furstinna ernat såsom, present sända drottning Ulrica Eleonora. Wid fartygets strandning mördade Tjörboarne besättningen och utplundrade lasten. Fartyget sjönk, så att ingen sedan fick weta hwart det tagit wägen.
Så börjar den kända historien ”skeppet med guldvaggan” på Tjörn. Vad har då detta med Stora Askerön att göra?
Jo, Albertina som står med handen så resolut i midjan och nöjt blickar ner på sina barnbarn och på sin dotter, min mormor Frida längst till vänster på fotot från ”Askerön Mellangård” är länken till Tjörn och ett spännande livsöde. Hennes mormors mormors mor föddes 1701 och döptes i Spekeröds kyrka till Cecilia. Nästan 300 år senare står förövrigt min kusin Elisabeth i samma kyrka och döper sin dotter till Cecilia helt ovetande om sin ”förmoder”.
Om Cecilia Anckarström som var hennes fullständiga namn kunde väckas till liv så hade man kunnat få höra om alla dramatiska händelser som hänt i hennes familj, farfar som miste sina fartyg och mycket av sin förmögenhet när Gyldenlöwe och hans norska armé belägrade och sköt sönder Kungälv. Farfadern fick börja om, nu som krögare och starta restaurangen som i våra dagar heter ”Fars Hatt”.
Fadern som blev kaparkapten, tog över Gathenhielms fartyg ”Carolus XII” för att en gång tas till fånga av Norrmännen. Vad tänkte den lilla flickan och modern då, och den stora katastrofen när fadern omkom vilket beskrivs på detta sätt.
”Fartygen lågo stilla i lugnt och vackert väder och visiterade holländarna, då plötsligt en regnby med dunder, blixt och hagel kom över dem. På fregatten Marstrand slog blixten ned, krysstången gick över bord, mesanmasten avtacklades och fregatten, som fått slagsida i den hårda byn, ”sank till botten i största hastighet, det allenast blef bergat af hela besättningen 31 man och således 140 förlorade.
Löjtnant Olof Anckarström var bland ”det wakra manskap av Sjöfolk och Solldater, som så beklageligen måste skiljas ifrån detta timmelige”.
Cecilia som nu var 13 år och modern som nu saknade försörjning togs om hand av sin faster Lucia och hennes make Herman Niebuhr som var präst på Tjörn. Niebuhr verkar ha varit en man med stort ego, för han lät flytta på kvarlevorna efter den norske rikskanslern Anders Lauritzen Green på Sundsby. Green hade den finaste gravplatsen framför koret i Valla kyrka men den lade nu Niebuhr beslag på.
Och det är nu vi kommer fram till historien om guldvaggan. Niebuhr och prosten Mikael Koch var nämligen bland dom som ”haft fingrarna i syltburken” och tagit del av lasten, båda blev åtalade men kunde inte fällas.
Vad hörde egentligen den unga Cecilia tisslas och tasslas om när dessa båda herrar träffades, hon fick säkert inte sitta med, men som det sägs ”även små grytor har öron”.
När Lucia och Herman Niebuhrs ende son dog som ung blev Cecilia insatt som enda arvinge till gården Räfsal vilken fortfarande efter 300 år är kvar i släkten.
Cecilia fick 6 barn, samtliga levde till vuxen ålder och fick egna familjer, själv levde hon till 83 års ålder ovanligt under 1700 talet. Tog för några år sedan ett DNA test och fick kontakt med ytterligare tre personer med samma DNA profil , var och en kunde med kyrkböckernas hjälp härledas till Cecilias döttrar, Fascinerande!
Kristian Wedel som skriver om historia i GP skrev en gång om Göteborg och Bohuslän , att ”det är väldigt rolig att berätta om. Det har alltid varit lite grällare färger, lite tuffare pirater, lite mer storslagna sjöäventyr, lite färgstarkare hjältar, lite fler dåliga vitsar, lite sämre väder. Rika har varit jätterika och de fattiga har varit riktigt fattiga” Jag kan bara hålla med.
