Under andra halvan av 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet var det en intensiv ångbåtstrafik till och från Stenungsund. För alla badgäster som kom från Göteborg och till och med från Stockholm var Stenungsön ett rent paradis.
Så här skriver en förtjust gäst i Bohusläningen den 15 juli 1899: ”Kung Ranes ångvissla ljuder och vi äro vid Stenungsund. Bryggan vimlar af badgäster och ”infödda”, hvilka trängas om hvarandra. När vi kommit undan, stanna vi ett ögonblick och njuta af den vackra anblick Stenungsön med sina ljusa villor och täta grönska erbjuder, samt inandas den derifrån med en ljum vestanvind kommande barrskogsdoften.”
Kung Rane var bara en i raden på en mängd ångbåtar som angjorde Stenungsund. Andra som Marstrandsbolagets St.Erik som på bilden angjort Lilla Askerön eller Bohuslänska kustens Borgila som på nästa bild ligger vid ångbåtsbryggan I Stenungsund, lägg förövrigt märke till den lilla byggnaden på bryggan. Det är Albert Askers fiskaffär som numera tjänstgör som sjöbod I Fiskevik. Värt att nämnas är väl också ångaren Uddevalla med min släkting Johan Olsson som befälhavare som också trafikerade Stenungsund, men om honom kan ni läsa under rubriken “Ångbåtskapenens album”. 1907 får ångbåtarna konkurens av järnvägen, den nya järnvägen Göteborg–Strömstad stod då klar och Stenungsund fick en järnvägsstation.
Författarinnan Rosa Fitinghoff (dotter till Laura Fitinghoff som skrev “Barnen från Frostmofjället”) beskriver i sin bok ”I storm och stiltje” en ankomst till Stenungsund år 1919. Inte så positiva ordalag som beskrivs I Bohusläningen , men ändå ett vittnesmål från tidigt 1900-tal hur det kunde vara att resa med ångbåt och en resa utanför sommarperioden kanske inte upplevdes lika positiv, då var ju varutransporter med ångbåtarna det primära.
”Någon elegant turistbåt var det ej, som kom och skrapade sig mot ångbåtsbryggan i Stenungsund, snarare tvärtom! Potatis och klisäckar, mjölkflaskor, fisklådor, tunnor etc. etc. intogo i pretentiös säkerhet de i vanliga fall för passagerarna avsedda platserna. De senare, en liten rädd och förfrusen flock, sutto instuvade på mellandäck, med värme ifrån ångpannans sidovägg.
Regn och storm enades om att visa sitt välde. Någon salong förekom ej , utom “matsalongen” varest man ingen mat kunde få annat än kaffe, öl och smörgås. Uppe på övre däck fanns en röksalong, men till den kunde ingen komma, emedan ett större parti plank låg placerat I en hög stapelöver själva uppgången till detta däck. Det var tydligt att passagerare voro bisaker och fraktgodset var allt.”
Askeröbåtarna
Marstrandsbolaget byggde år 1905 ångbåtsbryggan på Lilla Askerösidan i sundet mellan öarna och därefter var denna brygga hållplats för Marstrandsbolagets ångare under många år. S:t Erik gick länge på linjen Nösund–Skåpesund–Askerön–Stenungsund–Marstrand–Götebor ett par gånger i veckan. Före 1905 fanns det bara en enkel brygga vid Djupvik på södra Lilla Askerön.
På stora Askerön köpte Sven Askers fyra söner Albert, Elam, Olle och Edvin 1919 fiskebåten Vesta som ses på den tredje bilden, var byggd av ek och furu vid Stenungsunds Båtvarv . De startade nu ett handelsbolag, HB Bröderna Asker. Albert hade en fiskaffär i Stenungsund, Elam hade en handelsbod på Stora Askerön medan Olle och Edvin skulle driva båttrafiken på Stenungsund.
Se även:https://www.askerohistorier.se/ur-angbatkaptenens-album/
Källor : “Länspumpen” 2022 nr 2 författare Göran Sändare samt Boken “I storm och stiltje” av Rosa Fitinghoff
